I CUF har jag lärt mig känna mig själv

Igår kom jag hem från min tredje förbundsstämma med Centerpartiets Ungdomsförbund. Jag är, enkelt uttryckt: trött, taggad, nöjd, besviken och framförallt: fylld av självförtroende.

Många tror att politiska ungdomförbund gör att du tappar din stjäl. Jag vet inte hur andra medlemmar känner, men i Centerpartiets Ungdomförbund har jag snarare hittat min stjäl, och lärt känna den. Jag har utvecklats enormt sen jag gick med den 8 januari 2007, och jag tror att jag talar för många CUF:are när jag skriver att CUF inte bara har en stor respekt för människor, utan också utvecklar dem.

I år försökte jag hålla mig borta från talarstolen där jag inte behövdes, så att den tyvärr väldigt begränsade tiden inte skulle lösas bort, och så att nya medlemmar inte skulle känna sig överkörda. När det gällde mina motioner var jag förstås uppe. Jag fick igenom den, som handlade om att staten inte ska kvotera. När det gällde den andra, som handlade om att du ska kunna få gå på gymnasiet även om du har IG i syslöjd (CUF tycker annorlunda) blev röstsiffrorna 51-52, alltså avslag. Sånt där peppar mig; man vet att man har stödet, men man vet också att man har ett mål.

Jag skriver inte det här för att göra reklam för någonting. Jag skriver det för att det är precis så jag känner. Och just därifrån borde politikernas ord komma från: hjärtat.