31 januari 2009

En slogan kräver en bra poäng

Vips, så har det alltid lika sossiga facket gjort det igen. Hjälpt sossarna, fastän deras uppdrag egentligen borde vara att skydda arbetarna. IF Metall-ordföranden Stefan Löwén kom på en liten vits: "S - we can", istället för "yes we can". Enligt politikerbloggen verkar det som om Mona Sahlin fått äran för denna nya slogan. Och gärna för mig - ingen är väl tillräckligt dum för att dra en parallell mellan sossarna och "change".

(Helt bortsett från denna lilla tabbe)

Poängen med Obamas slogan, yes we can, är att man måste våga tro på en ordentlig förändring. Ska sossarna använda sig av denna slogan borde de ha en likadan anledning - en bra slogan kräver en bra poäng. Nu är det så, att sossarna inte är ärt parti att använda sig av förändringsretoriken. Visst, de sitter i opposition. Men samtidigt har de inte visat att det är ett nytt Sverige de vill bygga. Det är samma grå sossar vi sett i regering i nästan hundra år i sträck.

Mona Sahlins socialdemokrater lyser inte change, som de borde. Hon har en flummig retorik, det är svårt att greppa vad hon egentligen vill. Obama däremot hade en rak linje. Dessutom hade han något nytt att komma med.

Nej, så mycket litar jag på svenskarnas klokhet, att vi inte går i fällan och fastnar i en falsk tro på att Sahlins socialdemokrater vill komma med något nytt. Utom möjligtvis färre jobb och högre skatt - men det rekommenderar jag de inte att tala alltför högt om.

Lakes lakonismer, Per Ankersjö och Departementet skrivs det mer om detta.

Nu måste Björklund agera

Idag kan man, på SvD:s ledarsida, läsa att Jan Björklunds bild av hur dålig skolan är stämmer. De menar att det ger honom rätt i sina uttalanden. Men det betyder faktiskt mer än så. Det är en röd varningslampa som blinkar till. "Gör något". Jan Björklund sitter och tittar på när svenska skolsystemet är i krisläge. Han har lätt att öppna munnen, men snart måste folket öka pressen på honom. Snart är det nämligen val, och då rikserar Björklund att förlora makten till sossarna, de som i åratal har stött och skapat en flumskola.

I CUF diskuteras det mest gymnasiepolitik. Elevinflytande, gymnasieintagningen, kvaliteten på lärarna. Viktiga problem. Trots det är det tråkigt att inte ens ungdomsförbunden tar sig tid att peka på svagheterna med dagens svenska grundskola. För fel finns det ju.

Det handlar inte bara om skolmat eller skolmiljö. Utan också om hur varje ämne är uppbyggt, hur kunskapen är fördelad. Till exempel lär vi oss om kostlära (med det menar jag hur nyttig olika sortes mat är, varför man ska få i sig proteiner etc.) i tre ämnen; idrott&hälsa, hem- och konsumentkunskap och biologi. Dessutom lär vi oss nästan ingen grammatik i svenskan, vilket gör att vi måste dra av tid från till exempel spanska, franska och tyska (för de som läser det) för att eleverna ska kunna hänga med i sina extravalsspråk. Matten och kemin tar upp räknemetoder som de flesta inte kommer ha nytta av i framtiden. Vi lär oss knappt någon samhällskunskap, men extramt mycket historia. För att komma in på ett gymnasium och läsa natur måste man ha bra betyg i bild, musik, idrott och slöjd.

Dessutom är betygskriterierna oläsliga, till exempel är det ett MVG-krav att "kunna använda sina kunskap i nya sammanhang och dra paralleller med liknande områden" i varje ämne, utan att man förstår ett dugg av vad man faktiskt ska göra för att få MVG.

Problemen är för många för att räknas upp. Jag är rädd att de glöms bort. Björklund får ingen press för de vuxna, som är mer eller mindre omedvetna om problemen. Han får knappt någon press från ungdomsförbunden, som inte nämneri detalj hur man ska ändra på den svenska grundskolepolitiken.

Låt oss hoppas att Janne B åtminstonde hinner ta sig an de synliga problemen, såsom att betygen sätts för sent, att skolmaten är underprioriterad och att stämningen är allmänt stökig. För snart kanske det är för sent. Snart kanske sossarna är tillbaka igen.

Läs mer på denna och denna blogg.

25 januari 2009

SVT ska syssla med det de är tänka att syssla med

Med anledning av gårdagens utspel om TV-licensen:

TV-licensen är en märklig fråga. Antingen är man för, eller så är man mot. Det finns inget mellanläge. De som är för tycker att det måste finns en kanal som är objektiv, en kanal som värnar om den lilla publiken, som är fri från så kallade "skräpprogram". De som däremot vill avskaffa tv-licensen menar att SVT inte klarar av att hålla en objektiv ton, att de konkurrerar med de andra kanalerna och visar skräpprogram samtidigt som folket, de som betalar tv-licensen, pröjsar för skiten.

Det här är två typer av åsikter. Jag håller inte med någon utav dem. Länge har jag tyckt att licensen ska avskaffas; att SVT ska livnära sig på reklam precis som alla andra kanaler. Konkurrensen ska sedan släppa fram precis det folk vill se. Idag tänker jag på ett annat sätt.

Anledningen att SVT konkurrerar med andra kanaler är att de är för stora. Det är också anledningen till att många är ogillar att betala sin avgift; priset är för högt. SVT badar i pengar, pengar de inte behöver. Pengar som tas från DIN plånbok och sedan används för att finansiera diverse så kallade skräpprogram. Lösningen är alltså att ta ner public service till jorden igen, genom att sänka avgiften. Då har SVT endast råd med de objektiva, politiskt korrekta programmen som de är tänkta att syssla med.

Det förslag som folkpartisterna har på DN Debatt går i princip ut på att staten ska gå in och bestämma SVT:s sändningstider. Det betyder att man inte litar på att SVT själva kan göra en bättre modell. Visst, ibland handlar Public Service dåligt, men det här problemet stöter vi på alltför ofta. Ministrar och riksdagsledmöter som ska ha hand om ALLT. Människor kan alltså inte tänka ut saker själva, utan det är 349 riksdagsledamöter som ska styra 9 miljoner svenskars liv. Det låter ju lagom liberalt. Även Johan Pettersson bloggar om denna idé.

Folket är inte staten, utan enskilda individer samlade tillsammans.

24 januari 2009

Guantánamo stängs

Snabbare än blixten. Redan nu har Obama tagit tag i ett av sina viktigaste löften. Det känns väldigt trovärdigt! Däremot betvivlar jag att han kan lösa problem som Gaza-konflikten och att USA:s agerande i Irak och Afghanistan lika snabbt.

Inlägg 600: Om Gaza och agerande på dagisnivå

Först och främst: Det här är inlägg nummer 600! Känns otroligt bra att ha skrivit så här mycket på knappt två år.

Idag tänkte jag tillägna ett inlägg åt mellanösternkonflikten, och oroligheterna i Gaza. Det kan verka fegt att inte ställa sig på någon sida, som jag, men jag står i alla fall på en sida: fredens sida. Det är värre med alla presidenter och ministrar ute i världen som inte gör något. Där kan man verkligen tala om feghet.

Att vi i Sverige har fått vanan att ständigt stå på en sida i krig är pinsamt. Vem kan stå upp och säga att man håller på en sida, när man vet att båda två är lika "dumma". Visst, ordvalet "dumma" kanske kan låta barnsligt, men egentligen är det hela ganska barnsligt: vi skulle kunna tänka oss att Mellanösterns alla politiker är dagisbarn som hamnat osams. Det är klart att vi inte kan heja på någon av de som slåss, så länge vi inte betraktar krig som ett nöje, likt ungar ser slagsmål. Och det hoppas jag verkligen inte vi gör, för det skulle göra det hela ännu mer pinsamt.

Nu vet jag att vi är många som hoppas på fred, men med tanke på alla jag hör säga, öppet, vilka som de tycker handlar rätt eller fel i konflikten, så kan jag inte låta bli att säga: wake up! Båda är dumma, och det mest rimliga vore att bua ut alla som slåss.

21 januari 2009

Obama: talet, reotriken och löftena

Det har pratats och skrivits mycket om gårdagens Obama-tal. Nästan alla verkar tycka: "Talet var bra, men inte lika bra som hans andra. Alltså en besvikelse".

Hur förklarar man det? En anledning är nog att han inte fick lika mycket respons som när han valtalade i diverse delstater under 2007/2008, eller hans äckligt skickliga segertal den 4 november. Men det finns en strategisk tanke bakom upplägget i talet, tror jag.

En snabb samanfattning om Obamas tidigare retorik är: Trovärdigt, men samtidigt osakligt. Han håller sig nästan aldrig till politiken, utan ägnar sig, i likhet med en del andra amerikanska politiker, med att försöka vinna sina väljares hjärtan genom känsloargumentation. Visst, det är snyggt, men att hålla sig till ämnet imponerar mer på mig måste jag säga.

Efter att ha svurit presidenteden är den inte lönt att försöka prata om något annat än sitt jobb längre. Färre och färre är intresserade av att se honom säga godnatt till sina barn via TV:n, eller höra honom välsigna amerika, eller ens att höra honom prata om att demokratin. Nu vill de ha sin CHANGE, som de beställt.

Obamas valtal var politiskt. Det var smart och strategiskt. Men det var också ett tecken på att han i framtiden troligtvis kommer tala mer och mer politik, och använda mindre och mindre känsloargument.

I metro kunde man läsa en att-göra-lista. Läser man den tänker man att varje punkt vore ett mirakel om det uppfylldes (utom möjligtvis den sista; att köpa en hund till döttrarna). Bland de tyngre utmaningarna har vi att ta hem trupperna från Irak, att skapa fred mellan Israel och Palestina, och att dessutom göra något vettigt av USA:s krig i Afghanistan (som man förresten inte hör särskilt mycket om nuförtiden) och Iran.

Vad gäller Irak är saken klar: lämnar man stället kommer landet inte byggas upp av sig själv. Däremot har amerikanarna gjort hemska saker mot irakierna; och saken blir inte heller bättre om de fortsätter som de tidigare jobbat.

Dock tror jag att en svart president lättare kan skapa fred i Mellanöstern än Bill Clinton. Respekten för Obama utomlans är ett faktum.

En anledning

Efter att ha sett Jan Björklund i en het debatt med Peter Eriksson om försvarets framtid har jag fått bekräftelse på en gammal teori: att svenska politker gör ett så pass stelt, osakligt, orebelliskt och grått intryck beror framförallt på en sak: de håller sig aldrig till det ämne de blivit tillfrågade om. Alla politier som vet att de ska vara med i en debatt förbereder ett visst antal argument, sen går de till 100% in för att säga det de tänkt ut hemma. Får de en annan fråga, ja då struntar de i den och börjar prata om det de tänkt ut innan debatten.

Varför gör de så? Jo, för att de är rädda att de ska stå och inte komma på ett bra svar på frågan. Men jag tror faktiskt att de vinner fler väljare på att ta varje fråga som den kommer, svara ärligt och sakligt, och sen, i värsta fall, avslöja att de inte har något bra svar på en viss fråga, istället för att ignorera sina frågor och börja prata om nåt helt annat.

Att förbereda sig hemma är inte dåligt; tvärtom! Men i skolan är det ju faktiskt den som läser innantill ur ett annat papper än det man ska läsa som får IG, istället för den som improviserar utifrån rätt uppgift.

Det går förstås att hitta mängder med fler anledningar som gör att svenska toppolitiker ger ett så grått intryck, men jag tror det här är en av de viktigaste anledningarna.

20 januari 2009

En ljusare värld med en svart president

Under eftermiddagen har jag följt en av årets största händelser. Barack Obama byter av George Bush vid makten. Någonstans inom mig känner jag en lättnad. "Yes we can" - budskapet har besannats.

Länge har jag tänkt på Obama som en visionär. En poet. En nytänkare. Men idag är första gången jag tänker på honom som en politiker. Det är nu han ska börja styra själv.

Många väljer att se världens utveckling som någonting negativt. Andra känner det inom sig utan en ordentlig grund för sina tankar. Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Idag har en tyngden i magen försvunnit. En tyngd jag inte ens kände till har lättats på. För idag vet jag att det finns hopp för världen.

Vi har valt att låta allting vila i en enda mans händer. Det spelar ingen roll hur vettig Obama än är, för innerst inne kanske vi alla förstår att det är orimligt. Hoppet är stort, förväntningarna är många. Obama kommer ha ett svårt första år.

Ska jag försöka förutsäga framtiden gisar jag på att det kommer gå som för alliansregeringen; först dåligt, sedan lite bättre. En besvikelse, denna gång med en ordentlig grund. Obama har lovat mycket. Men egentligen är det inte bara politik det handlar om. Obama har pratat om människor, samhällen och gått in på en slags djup filosofi. Just därför har jag haft svårt att se Obama som en politiker; vad vill han egentligen? Med Reinfeldt ett liknande senario; han är Perssons motsats. Men när det handlar om politiska förändringar kanske det inte är lika välkommet.

Jag påstår inte att Barack Obama inte kommer kunna förändra - han har både egen vilja och press från folket. Men förrutom sänkt skatt - vad kan han egentligen göra? Kan han lösa konflikter? Kan han föra in frihet och tolerans i det neokonservativa, decentraliserade USA? Svaren vet ingen, inte ens den smartaste av de smartaste.

Men Obama är smart, han har ett tal att referera till, något i stil med: "I want to change, but I don't know if I will". Fast lite mer retoriskt upplagt: lite snyggare formulerat. Går det dåligt kan han bara säga att han försöker. Och ska vi jämföra med den svenska "förändringsregeringen" så kommer Obama, troligtvis, vara betydligt skickligare än Reinfeldt att klara sig ur svåra situationer.

Läs mer här och här.

Här svär han presidenteden. Jag missade tyvärr större delen av hans tal, men svt sänder en textad version klockan 22 ikväll.

18 januari 2009

När Sahlin öppnar munnen går det bra för regeringen

Under 2007 var regeringens nederlag odiskutabelt. Svenska folket var inte nöjda med sin regering. Det kunde de flesta enas om.

Notera: Under 2007 lät Mona Sahlin bli att prata om vad hon ville förnya. Det enda hon gjorde var att klaga över regeringens reformer. När skatten sänktes var det en "politik för de rika". När jobben blev fler var det bara "en effekt av en högkonjunktur". När regeringen redan efter ett år hade genomfört eller påbörjat 70-80% av sina vallöften var det "inte tillräckligt".

Och media gav ju knappast någon credit till den nytillträdda alliansen. Aktuellt sa nästan rakt ut att regeringen stank. Och det hade ju varit snyggt. "Dagens huvudnyhet: regeringen stinker".

I alla fall. Tiden rullade i takt med Reinfeldts fega utlåtanden om att "den enda anledning att folk röstade på alliansen var att de ville bli av med Persson". Minst sagt korkat gjort.

Debatten stod still. Misstron till regeringen låg på något sätt i luften. Jag hade själv en dålig bild av regeringen, trots att jag visste att den bilden egentigen bara målats av media och inte stämde. Politikerföraktet växte och växte, vilket kan ha varit en starkt bidragande anledning till att sverigedemokraterna ökade så mycket.

Men så plötsligt, en vecka i höstas 2008, möttes Reinfeldt och Sahlin öga mot öga i en rad debatter. I debatt efter debatt gjorde Sahlin bort sig. Dels för att hon gjorde ett osäkert och till och med osympatiskt intryck. Dels för att hon inte hade något att komma med. Och vips, så blomstrade siffrorna för alliansregeringen, eller "högeralliansen" som Ohly kallar den.

Och som man kunde anat är det inte det statistikmänniskorna nämner när de analyserar regeringens uppgång. Nej, istället pratas det om "regeringens hantering av finanskrisen".

Men helt ärligt: jag tror inte att Medelsvensson är särskilt insatt i exakt vad som händer på finansdepartementet. Nej, i så fall är det media som förmedlat bilden av regeringen som pålitlig och kunnig. Eller Anders Borgs förvånansvärt skickliga retorik.

Och inför valet 2010 kommer Mona tvingas berätta om sina idéer tillräckligt många gånger för att alliansen ska vinna valet även nästa mandatperiod.

17 januari 2009

Tillbaka i bloggandet igen

Nu är jag tillbaka igen. Efter två månaders blogguppehåll.

Jag kan förklara hur jag har tänkt och hur jag tänker nu. Det finns nackdelar med att blogga:

- Det man skriver finns kvar för alltid
- Det är svårt att stå för gamla, spontana åsikter
- Det tar tid

Men samtidigt finns det fördelar

- So what, det man säger finns också kvar för alltid
- Det är naturligt att byta åsikter då och då
- Man kan inte hålla allt inom sig
- Det är så in i helvette kul!

Jag har länge tänkt: allt eller inget. Ikväll valde jag allt.

Från och med nu satsar jag på bloggandet igen. Och jag skiter i alla som tycker att 15-åringar är för små för att ha åsikter. De är antidemokrater, inget snack om saken.

Och från och med nu ska jag trycka på det där med att även om jag är med i ett politiskt parti så är jag oberoende. Många tror att man förlorar det självständiga engagemanget och sitt fria tänkande när man aktiverar sig i ett politiskt parti. Jag vet att det är lögn. Inom CUF och centern har mina tankar expanderats; jag har fått nya perspektiv, nya idéer.

Och jag tänker inte radera gamla blogginlägg; de är bevis på att det är okej att byta åsikter då och då.